Val

Alla dagar har vi ett första val att göra. Ska jag ligga kvar eller stiga upp? Sen löper valen på hela dagen, oräkneliga. Många "dörrar" att välja mellan.

I dag får vi lägga vår röst i valet till riksdag, kommun och region. Antingen så är det ett av våra viktigaste val eller så spelar det ingen roll alls. Känns mest som vi är i tjuriga politikers händer.

Det talas om att vi har demokrati i vårt land, att Sverige sätter detta väldigt högt och  med stolthet viftar med demokratiflaggan.

Då undrar jag, lilla gräsroten, vad hände här? 

Vi har ett parti som ställer upp i alla våra tre val idag, som nästan får egen majoritet på sina håll. Ändå, står resten av partierna och nästan skriker - NEJ, NEJ, NEJ - vi vill inte ha med dem att göra, vi vill inte samarbeta, nej nej nej.

Hur kan man kalla Sverige ett land där man har rätt att tycka vad man vill, när det inte går att acceptera att så många inte tvekar att rösta på partiet som har en "obekväm" syn på hur landet ska styras. 

Nej. Jag sympatiserar inte med partiet, jag är bara förundrad över att man kan ignorera så många människors tyckande och tänkande. Även om det är "knäppa idéer" i många stycken, så är det ändå så många som tycker att det är rätt - väldigt många faktiskt. Borde inte alla partier ta detta på allvar, i stället för att vända sig bort och låtas att missnöjespartiet inte finns - för det försvinner inte, det måste bemötas på ett vuxet sätt.

Om-omstart!

Min vän Sylvia på Fb eggade mig till besök på min gamla sida. Hon har startat om sitt bloggande, å varför inte göra lika - tänkte jag. 
Känner dock att jag behöver läsa in mig på mina gamla tankar, vart i livet var jag när jag tyckte jag var klar med längre funderingar?

Jag stannar där, få se vad som kommer upp. Att så mycket, av vikt, har kanske inte hänt sen sist. Lite flytt, lite pensionärsliv, lite extra momma-liv, lite vovve-liv.

Återkommer......

den kommande natten.....

Det lider mot kväll, den 15 augusti.


Det kommer en natt, ett klockslag, som för alltid etsat sig fast.
En efterföljande dag, vars aktiviteter alltid kommer att gå att återskapa i minnet.

För nio år sedan, den här kvällen, just nu, åkte jag "hem" till min födelseby, skulle träffa pappan till mina barn, vi hade projekt på gång för vår husvagn - min sambo och jag, Lennart skulle hjälpa oss med svetsarbeten .....
Livet var så enkelt, vi var så aningslösa.

Det blir kväll, det blir natt, det blir morgon.
Någonstans där, rämnar Livet i ett före och ett efter.

Ändå
Nu i natt, är det nio år sedan det omöjliga hände.
Hur har det kunna gå nio år??
Hur kan man klara sig i nio år utan sin älskade son??
Utan att gå under?

inget "Hej Mor, det är bror" i år heller

Inte i år, inte nästa år, aldrig någonsig mera....
kommer denna hälsning via luren från sonen på Morsdag. Som han gjorde, underfundigt, med glimten i ögat.

Ja, jag vet, jag tjatar om det varje år, varje morsdag, men det går aldrig över, det fattas mig, nu och för alltid.

Ingenting

Ska det vara nått att skriva om?

Just nu är jag i ett stadium i livet (ojj vad det där lät högtravande)
... försöker igen


Det blir ingenting för mig, just nu, inget "riktigt", bestående.

Stiger upp. Bäddar sängen. Går ut med hunden. Ja, jag har väl klätt mig också förståss, innan hundpromenaden. Matar hund och matte. Åker till jobbet. Jobbar 4 timmar. Åker hem. Rastar hund. Äter lunch. Vilar. Rastar hund. Matar hund och matte. Slötittar på TV. Slötittar på datorskärmen. Rastar hund. Kryper till kojs med TV-dosan i högsta hugg. Sover några timmar - ny dag - samma rutiner som föregående dag, alla dagar.

Var är inspirationen? Orken?

Jo, jag har hängt upp andra gardiner i köket, efter "påsktupp"gardinerna. Ett kort ryck, sen -  inget.
Jo, jag har sått några stackars tomatplantor, och spetspaprika - det tog ca 10 minuter då när det skedde. Sen har jag, faktiskt, planterat om de stackarna en gång före stora utplanteringen i växthuset, och en gång till slutligen i hinkarna de ska stå i i sommar. Även sått några sommarblommor, pliktskyldigast, för jag är för snål för att köpa....
Jag har gjort detta, men inte med någon inlevelse - bara för att jag måste, innan det är helt för sent.
Går ut i växthuset, och vattnar, varannan var tredje dag, annars dör dom små liven. Kollar (från fönstret så jag slipper gå ut!) att värmefläkten funkar.

Men alltså.
Jag som brukar brinna för mitt odlande! Har inte ens bläddrat igenom frökatalogen i år. Köpte hastigt några fröpåsar, dom vanligaste, som kom i postlådan efter två dagar. Snabbt - utan större engagemang.

Nu hoppas jag på en varm, skön, solig sommar. En sommar som fyller mig med kraft och energi.

Jag ser mig där jag sitter på min "hemma"-playa som jag skapat, först i fantasin - och, nu är den nästan klar.
Skärmvägg. Parasoll. Gröna växter. Solstolar. Bord till förfriskningarna.

Bara solen och värmen som fattas. Och energin.

 

Ser lite kallt ut, jo jag vet, men så är bilden tagen i slutet av april också, när tanken började ta form.

 

 

 

Känns dubbelt

Mitt i glädjen, smög sorgen sig in som en svart orm...

Jag ville inte känna så, vi hade ju så underbart mysigt.

Älskade Äkta och jag har fyllt 60 år båda två senaste månaden. Våra respektive barn har gemensamt planerat en superhemlig överraskningsfest för oss. Alla våra 5 barn, med respektive och 4 barnbarn.

Vi fick första ledtråden, ett halvt pussel, hem med posten, nästa ledtråd via telefon vid macken i Vilhelmina, hämtade tredje på sportaffären i Dorotea. Den sista överlämnades av ett glatt gäng "ungar" på Anki´s i Dorotea. Två barn och ett barnbarn kunde inte komma ifrån, men vi blev ändå nio personer. Sista delen av pusslet pusslades ihop, med glada tillrop i första hand från barnbarnen.....

"slott"  "+A"   "fisk"    är stället som vi tillbringat fyra härliga dagar i. Eller, om man tyder pusslet rätt, Borgafjäll.

Torsdagen gick mest åt till att resa, vi hade väl sissådär 40 mil. Östersundarna något närmare.

Fredagen ägnades åt isfiske. Lunch ute i naturen. En stackars liten fisk fick komma upp och vända ner igen.

Efter lunch så kommer det tre personer gåendes på isen, men alltså, på sjöarna i fjällen går man inte bara, möjligen om man har ryggsäck på ryggen, annars är det åkandes skoter eller skidor. Så de var lite udda.
Styrde stegen mot oss, jaja, de ska väl fråga om vägen??
Det var Alingsåsaren som kommit loss (Älskade Äktas son) och Frösöflickan med son (också det ÄÄ:as barn) som lurat oss och kom ändå fast en dag sent. Alla var där. Har aldrig hänt förut att alla kunnat sammanstråla, alltid varit nån som haft förhinder när vi samlats till jul eller andra högtider.

Det var sen, på väg mot bilen, som den Stora Sorgen kom smygande, slog ner i mig där jag gick, ensam, mitt mellan förtruppen och eftersläntrarna. När glammet från alla hördes lite på avstånd, tankarna kom, så kul att alla kom......

Det kan  aldrig någonsin bli alla barnen,
det kommer alltid att fattas en.

Sen satt sorgsenheten som en tagg långt inne i själen resten av tiden.
Jag hoppas att Mathias fanns där med mig någonstans, för kalaset skulle ha varit precis i hans smak, lite galet, och mycket god mat.

Så sorgset, när vi hade så mysigt!

Fredagskvällen, trerätters middag, som lagades i stugan sen dom skjutsat iväg gamlingarna på SPA. Potatisgratäng och hjort (ugnstekt/skivad/marinerad) ...mmm... och en förrätt och en efterrätt, men hjorten slog allt.

Lördagen, slalom, kolbulle, mys, tacos, spela-spel.

Söndag - hemresa.
Å tänk va mysigt att komma hem till lilla Jazza-hjärtat.


Å så sorgsenheten......

Några bilder....



En av dessa sju ska bli vår.

 

Linslusar?
Vid fotograferingen visste vi ännu inte vem som skulle bli vår,
och så visar det sig att det blev hon närmast kameran!

 

Är det rädsla man kan skönja i blicken?
Första timmen i nya hemmet.

 

 

Lukta på blommorna, eller kanske smaka?

Åhhh va trött man kan bli...

Vart är maten?

 

I den här kojan är det jag som är chef, bara så ni vet!

På väg till Kina?

Vägning.



Man kan sitta i vägningskorgen även mellan vägningarna.



Jazza på Lofoten.

Hur vill ni ha mig, sittande eller stående, skynda er det blåser kallt!

Husse och jag fiskar, Lofotenfiskarna var svårflörtade,
husse fick ändå en som var jättekul när den sprattlade!!