Ja du - de små liven som kallas husdjur. Jag vet precis hur det känns att ta det där beslutet. jag tog det för min dalmatiner - på djursjukhuset i Uppsala. Mitt livs värsta beslut. Det känns än idag -trots att det nu är många, många år sedan.
Är så ledsen för din skull, Månsan har ju varit din älskling och förljeslagare i så många år och jag förstår om det känns tomt och tungt. Har i färskt minne hur det var när byrackan blev sjuk och måste få somna in.. Massor med tröstekramar från mig. Ha dé!
Ja Ingrid, det är hemskt att måste agera Gud och bestämma... men som tröst för oss och henne - hon ska komma hem till Jämtland för sista vilan. Till Hårkan, där vi campade och där hon hade ett musparadis.... Känns som ett ljus i mörkret. /Lena
Åsa. 14 år fick vi tillsammans, hon kom till mig i slutet på maj 1996, sen hade vi en lite separation medans fd sambon straffade mig genom henne när han inte släppte iväg henne till mig. Sitter här i huset och lyssnar på tystnaden. Konstaterar att sedan vi flyttade in i detta huset har jag aldrig varit ensam, inte innan heller förstås, men det blir så påtagligt i en villa. Maken flyger och far, men Månsan har alltid varit hemma hos mig. Mycket ljud har hon inte skapat, men hon har VARIT. Och som jag skrev i förra kommentaren. Att vara den som måste leka Gud, bestämma över liv och död. Det var nästan det värsta i morse. Jag lever i den fasta förvissningen att Mathias tog emot henne där uppe, hon dyrkade marken under hans fötter - och någonstans så vet jag att idag när han står över de jordiska problemen med pälsallergier så håller han henne för första gången i sin famn och borrar in näsan i hennes päls - äntligen får han tjusa med Månsan. /Lena
å dessuto så tror jag att hon sitter där och tänker att hon hade ett bra liv alla dessa år hos sin matte. förstår att det är tomt för dig men du tog nog ett klokt beslut för kattens skull.
Annika. Jo, ett klokt beslut, kanske det skulle tagits tidigare - men tänk om.... det har kommit en bättring!?? Till mitt försvar - hon har varit sitt gamla jag, något tröttare, mycket magrare, men ändå sig lik. Dängt nån tygmus som legat lägligt till, varit med överallt där jag varit. Vid middagsvilan, ceremonin vid morgonväckningen av matte, vid TV-tittandet, vid måltiderna (hmmm började ju tigga vid bordet senaste halvåret) ...Spann som ett tröskverk ända in i det sista... Jag tror hon är nöjd med sitt liv, jag tror jag skött mig ;) Och framför allt, hon får komma i Jämtländsk jord! Till hennes campingparadis nr 1. /Lena
Lena, jag är övertygad om att Mathias kelar för fullt med Månsan nu och att de båda har det så bra med varandra. Vet hur tyst det är utan den älskade "fyrfotingen", känner fortfarande byrackans nos i knävecken när jag står vid diskbänken (han gjorde alltid så för att få uppmärksamhet) och saknar hans "trampande", vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra... Ha dé!/Kram
Ja Missis kanske mötte. Han var ju oxå bodensare. Förstår att det är tyst. Jag funderar fortfarande var han är när jag paketerar köttfärs. Nu har vi fått nya grannar och dom har tre katter så det känns skönt att han slipper försvara sitt revir. Kram GI
8 kommentarer:
Ja du - de små liven som kallas husdjur. Jag vet precis hur det känns att ta det där beslutet.
jag tog det för min dalmatiner - på djursjukhuset i Uppsala. Mitt livs värsta beslut.
Det känns än idag -trots att det nu är många, många år sedan.
Är så ledsen för din skull, Månsan har ju varit din älskling och förljeslagare i så många år och jag förstår om det känns tomt och tungt.
Har i färskt minne hur det var när byrackan blev sjuk och måste få somna in..
Massor med tröstekramar från mig.
Ha dé!
Ja Ingrid, det är hemskt att måste agera Gud och bestämma... men som tröst för oss och henne - hon ska komma hem till Jämtland för sista vilan. Till Hårkan, där vi campade och där hon hade ett musparadis....
Känns som ett ljus i mörkret.
/Lena
Åsa.
14 år fick vi tillsammans, hon kom till mig i slutet på maj 1996, sen hade vi en lite separation medans fd sambon straffade mig genom henne när han inte släppte iväg henne till mig.
Sitter här i huset och lyssnar på tystnaden. Konstaterar att sedan vi flyttade in i detta huset har jag aldrig varit ensam, inte innan heller förstås, men det blir så påtagligt i en villa. Maken flyger och far, men Månsan har alltid varit hemma hos mig. Mycket ljud har hon inte skapat, men hon har VARIT.
Och som jag skrev i förra kommentaren. Att vara den som måste leka Gud, bestämma över liv och död. Det var nästan det värsta i morse.
Jag lever i den fasta förvissningen att Mathias tog emot henne där uppe, hon dyrkade marken under hans fötter - och någonstans så vet jag att idag när han står över de jordiska problemen med pälsallergier så håller han henne för första gången i sin famn och borrar in näsan i hennes päls - äntligen får han tjusa med Månsan.
/Lena
å dessuto så tror jag att hon sitter där och tänker att hon hade ett bra liv alla dessa år hos sin matte.
förstår att det är tomt för dig men du tog nog ett klokt beslut för kattens skull.
Annika.
Jo, ett klokt beslut, kanske det skulle tagits tidigare - men tänk om.... det har kommit en bättring!??
Till mitt försvar - hon har varit sitt gamla jag, något tröttare, mycket magrare, men ändå sig lik. Dängt nån tygmus som legat lägligt till, varit med överallt där jag varit. Vid middagsvilan, ceremonin vid morgonväckningen av matte, vid TV-tittandet, vid måltiderna (hmmm började ju tigga vid bordet senaste halvåret) ...Spann som ett tröskverk ända in i det sista...
Jag tror hon är nöjd med sitt liv, jag tror jag skött mig ;)
Och framför allt, hon får komma i Jämtländsk jord! Till hennes campingparadis nr 1.
/Lena
Lena, jag är övertygad om att Mathias kelar för fullt med Månsan nu och att de båda har det så bra med varandra.
Vet hur tyst det är utan den älskade "fyrfotingen", känner fortfarande byrackans nos i knävecken när jag står vid diskbänken (han gjorde alltid så för att få uppmärksamhet) och saknar hans "trampande", vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra...
Ha dé!/Kram
Ja Missis kanske mötte. Han var ju oxå bodensare. Förstår att det är tyst. Jag funderar fortfarande var han är när jag paketerar köttfärs. Nu har vi fått nya grannar och dom har tre katter så det känns skönt att han slipper försvara sitt revir. Kram GI
Skicka en kommentar