Bussresa mellan Luleå och Sundsvall kan väl inte vara så märkvärdigt? Jag hade valt en tur som går direkt, dvs man placerar sig på en bra plats i bussen, sitter lugn tillbakalutad och låter sig föras mot födelsedagsbarnbarnet.
Trodde jag ja!
Uppstigning, långt långt före alla tuppar är vakna. Älskade Äkta skjutsar till Luleå och ser till att jag kommer på bussen, med filt och allt, det kan ju bli kallt så det är bäst att gardera med lilla filten.
Å kallt, det blev det, kallt så man blev frusen trots jacka och filt. Så i Umeå får vi byta buss, mat- och kiss-pausen går åt till att köa ute i kylan för att komma på "nya" bussen. Vi missar i allafall ingen tid, bara matrasten!
Nya bussen var varm och god, jag lyckades dessutom sätta mig i den exklusiva avdelningen, så det blev ju toppentoppen. Varmt och stort utrymme.
Allt lugnt, talar med mottagningskommiten 20 minuter innan beräknad ankomst, de var på väg till Härnösand där jag skulle stiga av för vidare transport till "lilla barnbarnet".
Då händer det igen! Oh nej. Bussen pajar, buss nr 2 pajar. Bussbyte, men denna gången byter vi till en mera lokal variant, en sådan där som stannar vid varje busstopp. Missar Höga Kustenbron, ser den på håll - dold i dimma - bara topparna på pontonerna syntes. Skulle varit häftigt att åka över den, kanske?
Så en timme försenad kommer jag så äntligen fram, efter två bussbyten! Hämtarn hade fått vänta, ingen visste ju när vi skulle vara framme. Men alla var glada, och gladast jag kanske jag.
Sen åkte vi till dotter/syster och barnbarn. Vem har sagt att det ska vara enkelt att ta bussen, direktbussen!
2 kommentarer:
Men detta måste vara höjden av otur. Skönt att du hade en uthållig välkomstkommitté.
Lena svarar Kesti:
Jo de var idoga och uthålliga.
Sen förde de mig vidare mot "hemlandet" Jämtland!
Skicka en kommentar