7 år i Boden

I dag för 7 år sedan startade vi en resa mot Boden, där vi skulle bosätta oss.
Maken hade fått arbete, han skulle börja sin nya tjänst den 1 februari. Försvaret hade som bekant lagt ner all verksamhet i Östersund.
Så. Efter 30 år hos samma arbetsgivare, och 52 år gammal, vad gör man. Jo tar sina saker och flyttar där arbete finns att få .....

Tidigt på morgonen, lördagen den 29 januari, åkte vi från Östersund. Med våra två bilar, fullpackade med campingutrustning, blommor, och en förskräckt katt.
Målet var en lägenhet i Boden, som vi två veckor tidigare varit och pekat ut. Flyttlasset skulle komma en vecka senare, om vi hade tur.... vi visste inte exakt när möblerna skulle anlända. Så är det när någon annan betalar, man får inte bestämma.

Så denna dag för sju år sedan tillbringade jag ensam i min bil, körandes efter maken i det ymniga snöfallet, i snöröken, i 60 mil.
Det var mörkt när vi startade, det var mörkt när vi kom fram.
Katten skrek oavbrutet de första 20 milen, sen orkade hon inte längre. Det blev så tyst så vi måste stanna och se om hon avlidit !! 
Förutom katt och campingutrustning hade vi alla våra blommor med oss, för de gick inte att skicka med flyttbilen, vilket betydde att vi kunde inte stanna bilen någon längre stund, för då skulle blommorna frysa, och katten med ..... Ojj vilken resa!

Jag minns än hur jag den första tiden förundrades över landskapet, att det så långt norrut kunde vara så platt, och så fanns det ingen horisontlinje!?
När man såg en snötäckt yta - var det en åker, eller en sjö? Allt var platt i pannkakslandet.
Å alla småbjörkar - egentligen ingen riktig skog utan bara smått smått. Tallhedar med småtall... Jodå, det finns större träd, men för mig som kommer från skogslandskapet Jämtland .....

Mest märkligt kändes ändå avsaknaden av horisontlinje......

Säger hon som är från "Södra Norrlande inland och fjälltrakter" som de sa på väderleksrapporten i radion när jag var liten!