Jag vill inte släppa in honom till dig, sa hon. Men jag gör väl det ändå för jag måste, men jag vill inte, sa hon bestämt och satte sig på rummets enda lediga stol. Bevakande.
Mannen/gossen/pojken var från arbetsförmedlingen, jag kände ju igen honom när han presenterade sig. Det var helt plötsligt ombytta roller, jag satt vid mitt skrivbord och han stod där med jackan på....
Han hade ett arbete att erbjuda. Ett arbete som skulle passat mig som hand i handske, om inte OM hade varit. Det var ett arbete för ett politiskt parti, och jag som arbetat med sådant tidigare vet att man måste vara i samma anda annars går det inte. Politik är politik.
Så jag erkände färg, tackade vänligt nej.
Jag ser samtidigt i ögonvrån att det dras en lättnadens suck bortifrån stolhållet....
Kan det vara så att jag skulle kunna få ett muntligt erkännande, att jag gör ett bra arbete. Att jag underlättar min arbetsledares arbetsbörda något litet.
Jag tror inte det, för nu befinner vi oss i karga fåordiga Norrbotten, Tornedalens fåordighet är ju vida känd. Hon har sina rötter upp mot gränsen och även över den...
Jag får nöja mig med att läsa mellan raderna, tyda orden till - NEJ du får inte träffa henne, henne ska jag ha kvar!
För, det är ju så med oss anställda på Samhall att vi egentligen ska ut på annat arbete. Därav Arbetsförmedlingens besök hos oss.
Kan det vara ett kargt erkännande om att jag gör ett bra arbete!!
Jag tror jag suger på den över helgen, tills andra tankar kommer in...
1 kommentar:
Tycker det var ett mycket tydligt erkännande! /Sylvia
Skicka en kommentar