~ Att bli snuvad på sin sorg ~

Nu ska jag sticka ut huvudet. Med fara för att få en känga.

Så kan man känna, känna sig snuvad på sin egen sorg. Vi talade om just det i den sorgegrupp som jag besökte regelbundet här i Boden, flera år efter, men en grupp som var så behövlig för att kunna bli hel igen. Att se att vi delade samma tankar och reaktioner, tankar som jag tyckte var knäppa och egensinniga, men som alla nickade instämmande till när de kom på tal.
Bland annat att känna sig snuvad på sin sorg. Att känna att min sorg ingenting betyder i jämförelse med de stora kollektiva sorgen.

Min sorg, när Mathias dog var enorm - för mig. Ett kämpande för att hålla huvudet över ytan, att inte sugas ner och drunkna i svallvågen som sköljde över mig. Den var min privata.
Fyra månader efter min katastrof, hände katastrofen med stort K, sunamin drog in över Thailand.
Sverige var i sorg, landsorg.

Då kände jag, irrelevant, jo jag vet, men min sorg då??
Den drunknade i den kollektiva sorgen. I sorgegrupper, stödfunktioner, reportage om döda, om överlevande, mm mm.
Den lilla människans lilla sorg betydde ingenting längre.

Jag satt där i sängen och tittade på TVn, bedövad av min egen sorg och önskade att någon enda skulle ha hjälpt även mig..... men min sorg var bara min, inte landets. Kände avundsjuka, där mitt i katastrofen.

I lördags hände en dödsolycka här i Boden. Jag känner inte pojken, jag känner inte mamman. Men jag känner hennes sorg och frustration. Jag vet att hon läser om sin son i tidningen, man förväntar sig att det ska stå något, man vill läsa de tryckta orden. Märkligt, men det är som en bekräftelse till omvärlden att det hänt.
Samma helg händer en stor olycka, bil och buss, några mil härifrån. Hennes lilla sorg är helt plötsligt ingenting i förhållande till den som drabbat en hel familj. (tre döda ur samma familj, två skadade + ett 20 tal ur bussen)

Men jag kan ändå inte låta bli att identifiera mig med mamman. Nu hamnade hennes "sorg" som en litet reportage på sidan åtta i tidningen, den stora hade många sidor + halva framsidan.

Jo, jag vet - irrelevant - men man vill att ens egen sorg ska få ta plats. Inte förminskas till sidan åtta.....