~ Kräfta ~

Kräfta hette det när jag var liten, nu kallar man helvetessjukdomen cancer.

Jag har värjt mig, hela livet har jag värjt mig. Vill inte ta del, vill inte vill inte.

Det är farlig att värja sig som jag gjort, jag vet det. Jag har alltid sagt att cancer är inget som har med mig att göra, ändå, fegar jag ur och går och tar cellprover och gör mammografi - ändå - fast den inte ska nå mig.

Min mor, hon som födde mig till denna världen, hon kom aldrig hem från BB efter min födelse, hon gick direkt till cancerbehandlig, jag till spädbarnshem.
1½ år senare var hon död.
Och jag fick ett underbart fosterhem/adoptivhem. I det hemmet fanns en farmor, som jag minns mycket mycket svagt, hon var döende i kräfta. Jag var bara fem år när hon dog.
Nu för knappt ett halvår sedan dog min fd svägerska, i en "botad" cancer som återigen blossande upp och dödade henne på bara några få månader.

När jag själv var i den ålder som min mor var när hennes cancer uppdagades och tog hennes liv, upptäcktes cellförändringar i mitt underliv.
Den sommaren dog jag.
Planerade för mina tre barns framtid, planerade min egen begravning, gjorde bokslut med allt helt enkelt.
Jag insåg att mönstret upprepar sig, så enkelt var det, varför skulle jag få leva när inte min mamma fick.....

Jag fick leva. Jag lever än.
Jag bestämde mig då för att cancern ska inte få ta mitt liv. Den ska inte få ta makten över mig.

Men, när det går program som "Himlen får vänta" med flera, då har jag värjt mig. Tills i helgen, jag inser att jag måste släppa taget och släppa fram skräcken. Så igår och idag har jag sträcktittat på alla reprisavsnitten. Det känns. Sorgsenheten breder ut sig. Liksom skräcken. Den som jag vägrar befatta mig med!