~ Att lägga sig i ~

eller
- Bry sig om -

gränsen kan vara hårfin.

I dag, på min lediga dag, den där dagen när jag skulle göra så mycket, har jag suttit framför datorn hela dagen!

Jag har en bror. Jag som adopterad har lite konstiga familjeband hit och dit, blodsband och andra band. Mer eller mindre starka.

Min biologiske bror är sjuk, ett resultat av hans leverne - jovisst, men han är lika fullt döende, han har en minimal chans om han slutar helt med sitt drickande, slutar här och nu. Hur lätt är det när man som han hållit på sen tonåren, dvs snart femtio år.

Min bror blev änkeman för drygt ett år sedan. Hans frus enda dotter, dog för något år sedan, i sviterna efter en magsäcks operation.
Min bror har en son som han fick när han var 19 år. En son som han varken sett eller hört något ifrån sedan sonen var fyra år. Modern ville ha det så, och då fick det bli så. Min bror vill helst inte tala om sonen, nu på senare år gråter han mest när och om sonen kommer på tal.
Min bror har inte mycket att hålla sig vid liv för, med andra ord.

Jag, den lilla lilla systern, hon som min bror håller så högt - LillLena som han kallar mig, jag som fick chansen till ett bra liv, ur spillrorna av vår familj fick jag komma till nya föräldrar. Det fick inte han.

LillLena har haft en natt av funderingar.

Ingen av oss syskon har vetat var denne son finns, vad han heter idag, var han bor. Borde han inte få en chans att försonas med sin far? Sonen som idag är över fyrtio år kan kanske tänka själv, han har kanske egna barn.

Så i morse skred jag till verket, ringde helt enkelt till skatteverket och frågade! Så enkelt var det! Fick namn och adress.
Så idag har jag författat ett brev till denne förlorade son, berättat hur läget är, inte förskönat situationen. Samtidigt berättade jag att jag inte tog chansen att träffa min far, hårdnackat sade jag nej nej, vilket jag idag ångrar. Det enda han ville var att se mig, få prata med mig, men nej. Till mitt försvar kan jag kanske anföra ungdomligt oförstånd. Kanske.

Så nu ligger bollen hos denne son, nu har han chansen, han kan ta den om han vill, eller kasta bort den.
Min bror vet naturligtvis inget om mitt tilltag, kanske skulle han bli arg, kanske skulle han tycka att jag lägger mig i. Men jag som har redskapet, vetskapen om hur man spårar upp människor, jag kan bara inte stå här overksam.

Gränsen är hårfin mellan att lägga sig i - eller bry sig om. Jag vet inte vad som är vad i det här fallet.

Men jag har i alla fall gjort nått! Nu kan jag bara vänta.