~ sätt lite salva på ~

var rådet jag fick av läkaren!

När jag var 16 år hade jag väldigt ont i ryggen. Jag hade börjat fackskola i Östersund, flyttat hemifrån och hade eget "hushålle" (som Lotta brukar säga, min älsklingsLotta, hon på Bråkmakargatan)

Jag hade ryggsmärtor så jag kunde inte sitta på lektionerna utan valde en bänk långt ner i klassrummet för att kunna vara uppe och gå.... insiktsfullt kan man tycka, med tanke på att det är så länge sedan. Men det var det yttersta, när paniken av smärtan smög sig på.
Jag gick ju naturligtvis till skolsköterskan, det var ju vad som stod till buds för den ensamma 16-åringen. Hon skickade mig vidare till en sjukgymnast. Jag fick stärkande övningar, för min "långa smala svaga rygg". Övningar som gjorde att jag blev sängliggande. Åter igen till skolsköterskan. Nästa steg blev skolläkaren.
Jag minns än i dag undersökningen han gjorde. Han drog med två fingrar vid sidan av ryggraden, upp, och ner, jag fick böja mig ner till golvet och upp igen. "Du har en ovanligt lång och fin rygg lilla vän", sa han. Men, sen kom det hemska. Han började förhöra sig om mina familjeförhållanden, jag var ung och oerfaren så jag svarade naivt på hans frågor, att mamma var svårt sjuk, att jag kände mig frustrerad över att inte kunna bidra med hjälp hemma, sen var det kört! Remiss till barnpsyk.
Naturligtvis. Ryggont klassades på den tiden som psykiskt betingat. Gjorde då och gör fortfarande! Jag blir fortfarande lika arg när jag tänker på saken.

I förra veckan var jag till läkare för jag har klåda på mina överarmar. Mest på den högra. Min supersuperbra sjukgymnast har lokaliserat problemet till bröstryggen, en nervsmärta med andra ord. Gå till läkare för vidare remittering, var hans råd.
Så kommer jag till läkaren. Han hade aldrig någonsin hört talas om att något sådant kunde existera. Inbillning läste jag mellan hans rader när han började fråga om jag var gift?, lycklig?, hade barn?, om barnen mådde bra?
Rådet jag fick var att sätta lite klådstillande salva på!!
Behöver jag säga att jag inte har så stort förtroende för läkarkåren, när det gäller ryggar och nervpåverkan. Jo, specialisterna de är bra, men vägen dit förbi dessa allmänläkare som sitter som proppar och allsmäktiga profeter.

Sätt salva på. "lilla vän", sa han inte, fattades bara det....

Behöver jag säga att det just nu kliar så jag skulle kunna ta en kniv och skära ut ett stort stycke och det skulle kännas skönt och befriande...