Idag hade vi "möte" på jobbet. Det är snart en vecka sedan vi miste "vår" Frida. Hon är dotter till kollegan Anne-Marie, men hon har även haft sommarvick hos oss i växeln. Så hon är liksom en av oss.
En resurs som redan finns i huset deltog, hon har erfarenheter från både Estonia och Sunamikatastrofen. Det märktes. Det kändes tryggt.
Så talade vi om Anne-Marie´s "första möte" med oss/och arbetsplatsen.
Eftersom jag har viss erfarenhet så kunde jag inte hålla mig utan var ju naturligtvis tvungen att upplåta min stämma.
Poängtera att mötet med oss blir svårt och tungt, även om det är kärt och tillsynes tryggt.
Att sorg ser olika ut, allas sorg har berättigande - MEN - man måste skilja på moderns sorg och vår sorgsenhet...........
Vi får inte ta ifrån modern/Anne-Marie hennes rätt till sorgen - den är hennes och bara hennes. Vi kan bara stötta. Inte bära.
Nu har jag skrivit något som jag kanske ångrar, men, irritationen över en del människors självupptagenhet stör mig! Några på arbetet är nedbrutna, och det kan man ju vara, det är inte det - men...... som jag själv sa och kände första dagen när jag grät över Frida och kopplingen över till min Mathias - "det är inte mig och min sorg det handlar om nu - Jag har inte den rätten att överta och överglänsa med min gamla sorg" ... Jag skämdes över att jag tappade taget ett ögonblick och gjorde sorgen till min.
Nu har jag knackat ner orden, nu kan jag släppa taget om känslan av irritation....
1 kommentar:
Du måste bara vara en av de klokaste människor jag fått möta... "stötta - inte bära" precis precis så är det ju.
Å din kommentar hos mig... ja, den har jag läst flera gånger redan. Jag behövde den... behövde tro på dina ord. Tack underbaraste kloka vän....
Kramen omkring dig precis just nu... å gu´va jag är glad för att du finns!!
Skicka en kommentar