Så heter det kanske inte, utan rättare JAG är inte riktigt klok. Trodde väl aldrig i min allra som livligaste fantasi att jag skulle bli beroende av "träning"... ja, jag sätter träning inom citationstecken för graden av träning är ju relativ. Vad man har för förutsättningar.
Förra våren bestämde jag att om Älskade Äkta och Dotter kunde åka tre mil på skidor (KortVasa) så måste jag kunna gå 5 km, på barmark dessutom! Vägen fram till de 5 kilometrarna har varit lång och stundtals väldigt tung och besvärlig. Moralen har sviktat, många dagar. Undanflykter finns det hur många som helst.
Nu har det blivit ett måste. Nu njuter jag av känslan.
Varannandag, är det "gådag" för mig. Att fega ur och inte gå på gådagen, känns inte bra, känns tomt? Inga dåliga väder har heller fått hindra, det har helt enkelt blivit en vana, en god vana.
Det tar mig nästan en timme att gå, + en halv för dusch och frukost.
1½ timme, att satsa på välbefinnande. Det är det värt.
Jo, jag vet. Alla kan inte. Många tycker att en rask promenad på 5 km, vad är det att yvas över? Springa 100 meter?? Va?
Men för just mig är det stort, väldigt, en ynnest att kunna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar