Varför blir jag förlamad när det börjar brinna i knutarna?
Kan det vara mitt "nya" huvud som gör det. Personen som skapades i det ögonblick som min värld rämnade, när mitt liv delades i två? Världen före och efter.
Jag kan inte tänka, får jag två saker att göra så fungerar ingenting längre. Förlamningen breder ut sig. Eller en tidspress, som nu, deadline. Inlämning av uppgifter.
Jag har i alla fall sorterat upp och satt inlämningsdatum på det som ska in, alltid en början. Nu låter det som mååånga uppgifter, men för mig känns det oöverstigligt. Just nu. Just sen också för den delen!
Så tänker jag för mig själv, sänk kraven! Man kan faktiskt sänka kraven, för vad är skolan för nöje om jag ska känna så här? Känna mig dum och otillräcklig. Men det har ju gått så bra förut, varför ska huvudet trilskas just nu, när jag har så nära till målet?
För längst inne i hjärnvindlingarna så vet jag ju att det är stresshjärnan/trötthjärnan/sorghjärnan som gör det.
Jag känner igen symptomen.
Jag vet vad jag måste göra.
Jag måste ge mig, fast det gör ont att erkänna, erkänna sitt tillkortakommande.
För jag VILL ju så gärna komma i mål.
4 kommentarer:
Du är en typisk kvinna av din tid!
Att släppa överkrav är inte lätt... men att öva på det är nödvändigt - som du vet.
Du är verkligen duktig på att formulera dig i skrift (och tal, vilket inte syns här)!
Växterna mår bra och har fördelats mellan min dotter Pellan (Petronella) och mig. Vi är lika lyckliga bägge två!
Tusen tack, igen!
Lena svarar Rakel:
Tack att du tycker det, att jag kan formulera mig! Det värmer, i synnerhet nu då när jag INTE lämnat in mina uppgifter i tid.
Tänk, jag tror inte världen tar någon skada av det!! I stället har jag tillbringat några dagar på campande-fot om man kan uttrycka sig så. Mysigt trots regn och moln....ingen TV mottagning eller uppkoppling...
Tack snälla snälla Lena, för att du skrev det här, och att du förklarade så bra... för jag går oftast omkring och känner det som om det vore något fel på mig när jag känner paniken komma över att jag inte fixar till den lilla minsta och pyttigaste deadline nu förtiden... ofta ofta så är det så.
Då finns det nog hopp för mig också... känner jag. Tack, underbaraste vän... och en riktigt riktigt varm kram i tanken till dig, nära dig.
Lena svarar Elisabeth:
Hmmmm.....
I linje med allt annat tillkortakommande. Sen, sen skulle jag svara på din kommentar. Sen, har en viss förmåga att försvinna i fjärran - precis som jag skrev, och du skrev. Att det ska vara så svårt att samla ihop alla tentakler och skärpa till sig......
Jag skulle säga, svara, att - det är så skönt att man med sitt erkännande av förvirring kan sätta ord på normaltillstånd som kan drabba en när hjärnan bryter strömmen..... Kroppen/hjärnan är inte dum, överlevnadsstrategi heter det!
Skicka en kommentar