Bra, dåligt eller bara sorgligt?

Efter att ha landat i den nya åldern kommer osökt funderingar runt vänskap upp. Vänskap, tillhörighet.
Vad är man värd, vad har man satt för avtryck, vem hör av sig för att gratta. När man fyller femtiosex då grattar bara ens riktiga vänner, då är det inte en enda"jag måste komma ihåg hennes födelsedag"- grattare. Som vid 50 eller 60 - de riktiga hållpunkterna.

• Älskade Äkta gratulerade, han hade dessutom turen att hans tilltänkta resa försköts en dag så han var hemma på morgonen och taxin kom inte förrän på eftermiddagen. Det var överraskande och helt underbart.
• Barnen, båda barnen ringde tidigt och skickade paket som kom med posten.
• Med posten kom även grattiskort från min allraallraallra bästa vän, lång-och-lerhalm-vän sen snart 50 år tillbaka. Vi hörs inte av så ofta, men vi bara finns där - alltid.
• Telefonsamtal från min andra väldigt goda vän och fd. kollega, samma där, vi hörs inte så ofta men vi har den rätta kontakten. Finns för varandra.
• Ett mail från en god vän, manlig sådan, även han en vän sen minst 25 år tillbaka.
• Blogghälsning - räknas blogghälsning? När man talat om att man fyller? Jodå det räknas, när man "känner" personerna ifråga, träffat någon irl, då räknas de!
• En hälsning till, glömde nästan, på StayFriends!

Hur många blev det där? Inte många. Men, samtidigt, jag är ju sån att jag inte vill ha något tjoho omkring mig. Enstörig. Tjurig. Osocial. Ingen ska behöva känna att de måste.

Hur många kommer jag ihåg? Jo just de här jag nyss räknat upp. OCH faktiskt några till. Det svider lite att mina syskon inte hört av sig, jag har trots allt fem stycken. Visserligen har vi alltid varit spridda för vinden, men ... ja?? Hör jag av mig när de fyller? Jo det gör jag allt.

Men nu ska vi inte gräva ner oss i det! Det kommer inte hindra mig från att skicka hälsningar till dem på deras födelsedagar, kanske det gör att jag ännu mer punktligt ser till att inte missa.....